ErikHolmlund.se


 

 

Helgum 1979-2000

Åren i Helgum har varit de lyckligaste under min prästgärning.
Än idag kommer jag ihåg när vi för första gången besökte församlingen. Vägen var skumpig men otroligt vacker. Husen låg som i ett pärlband, med odlad mark, där man körde fram. När vi åkte mot Guxås passerade vi en djup, mörk skog och sedan öppnade sig landskapet igen och kyrktornet visade sig. Hela mitt inre fylldes av en stor glädje.
Jag fick tid att prata med kyrkoherden Per Sundelin, som villigt lät sig utfrågas om församlingen. Vi fick även komma till församlingshemmet där en festmåltid hölls för oss tillsammans med några ledamöter från kyrkorådet. De var klädda i fina kläder, mörka kostymer, vit skjorta och slips. Själv kom jag i nötta jeans, en arbetsskjorta och en sliten skinnjacka.
De blev som tur var inte avskräckta och jag fick tjänsten som kyrkoherde i församlingen.

Jag började min tjänst allhelgonahelgen 1979 inför en fullsatt kyrka. Den första snön hade vräkt ned.
Sedan började allvaret. Det var jag som skulle sköta pastorsexpeditionen. Det var ett enigt kyrkoråd som önskade att jag skulle vara kyrkorådets ordförande och dess sekreterare. Som tur var fanns det en duktig kyrkokassör och duktiga revisorer, som gjorde allt för att sätta mig på skolbänken och lära mig kyrklig ekonomi.

Som kyrkorådets ordförande ingick även att följa och ta ett aktivt ansvar i den kyrkorenovering som var planerad att starta direkt efter årsskiftet 1980. Som tur var fanns det en kyrkorådsledamot som hjälpte mig genom att ta ett stort ansvar. När det blev aktuellt att de kyrkoantikvariska arbetena skulle utföras, anlitades en konservator som behövde någonstans att bo. Vi upplät ett rum i prästgården för honom. Han kom att som ett Guds sändebud ge mig mycket stöd i min roll under renoveringen.

Under renoveringen hade vi våra gudstjänster i församlingsgården. En erfarenhet som församlingen upplevde positivt. Vi flyttade senare gudstjänsterna från kyrkan till församlingshemmet under vintern av energibesparande skäl, men minst lika viktigt för att komma närmare varandra.

Snart märkte jag ett beteende i församlingen. Under tre söndagar kom det riktigt bra med folk till gudstjänsterna, men den fjärde när det var högmässa, rasade gudstjänstdeltagandet till att utgöra endast ett fåtal besökande. Första gångerna brydde jag mig inte så hårt, men så småningom blev det en allt större plåga. Ofta när jag vandrade hem från kyrkan på kyrkvägen mellan kyrkan och prästgården, så kunde det falla åtskilliga tårar utmed mina kinder och jag bad till Gud för den församling som jag var satt att tjäna. I mina samtal med människor blev jag varse att många inte upplevde sig vara värdiga att gå till nattvarden. Det var nu bara att undervisa om nattvarden. Om Guds oändliga gåva han skänker i nattvardens bröd och vin. Att vid den första nattvarden var lärjungarna en skara bristfulla lärjungar, men de ändå fick vara med. Att vi i oss själva är ovärdiga Herrens heliga nattvard, men att Gud i sin stora kärlek gör oss värdiga. Att ordet .ovärdigt nattvardsfirande. härrör från det oskick som förekom i Korinterförsamlingen där var och en tog med sig bröd och vin. De rika slöt sig samman i ett hörn och drack sig berusade av det vin de tagit med, medan de fattiga fick sitta och titta på. De gjorde ingen åtskillnad på nattvardens gåvor och vanligt bröd och vin.

Kyrkorådet fick vid något av sina första sammanträden en plan av gudstjänstverksamheten för det kommande året att ta ställning till. En del menade att detta enbart var en prästerlig uppgift. Jag protesterade och menade att det var vårt gemensamma ansvar att planera verksamheten. Första året blev det som jag föreslagit med gudstjänster, andakter på olika äldreboenden och stugmöten som var något nytt för församlingen. Så småningom kom kyrkorådet att bli allt mer aktiva att ge förslag på verksamheter. När jag efter något år kom att klaga över det dåliga gudstjänstdeltagandet i en gudstjänstlokal som vi hyrde i Valviken, så blev en ledamot arg på mig, men när vi pratat om situationen kom vi överens om att skapa en ansvarsgrupp för det området. Ansvarsgruppen skulle bestå av två ledamöter från kyrkorådet, de kunde sedan fritt få rekrytera frivilliga intresserade till sin hjälp. Syftet var att de skulle vara levande annonspelare för kyrkans verksamhet, att finnas med på gudstjänsten och hälsa gudstjänstdeltagarna välkomna samt medverka i gudstjänsten, men också att genomföra olika arrangemang i samband med gudstjänsten. Detta var rena lyckokastet. Redan den första gudstjänsten ökade gudstjänstdeltagandet med drygt 400 %. Ansvarsgruppen i Valviken var den första och kom senare att stå som modell för den övriga församlingens fyra ansvarsgrupper.

Stugmötena var en verksamhetsmodell som var ny sedan jag kom till Helgum. Det innebar att värdfamiljen fick bjuda in grannar och vänner till gudstjänst i sitt hem. Det var en enkel gudstjänst med mycket sång och oftast en lång predikan. Verksamhetsformen gjorde succé, många ville ställa upp som inbjudare till stugmöten, många kom och glädjen var stor när vi efter några timmar skildes åt.

Jag försökte att anordna pensionärsträffar inom församlingen, men det blev ett totalt fiasko. Jag förstod så småningom att allt var mitt fel. Den verksamheten var inte förankrad bland folket.
Men jag ville ju så gärna få till stånd en öppen verksamhet för daglediga. Efter att ha pratat med några församlingsbor, så gjorde vi ett nytt försök och kallade det i stället för symöten. Den stora skillnaden var att Helgums syförening själv fick utse ordförande och styrelse. Det jag gjorde var att hjälpa till med programmet och andaktsstunden. Helgums syförening kom att bli en mycket vital församlingsverksamhet som arbetade mycket för församlingen på olika sätt. De höll till och med i gudstjänster ut lekmannaperspektiv.

Kyrkobrödrakåren höll också gudstjänster ur lekmannaperspektiv inom församlingen. Bakgrunden till kyrkobrödrakåren var en inbjudan till vuxenkonfirmation, som enbart män kom att delta i. Efter konfirmationen ville de fortsätta att samlas och samtala som män på mäns vis.
Kyrkobrödrakårens verksamhet kännetecknades av fortbildning och utåtriktat arbete.

Att vara präst i en liten församling innebar också att ägna mycket tid åt hembesök, vilket jag tyckte var roligt. Om församlingsbon inte hade fått något besök av mig tidigare, så blev det åtminstone när de fyllde 75 år, sedan blev det besök åtminstone vart femte år så länge de levde.

Jag blev också engagerad i olika barn och ungdomsgrupper. Det fanns tider då kyrkans ungdom i Helgum hade drygt 25 deltagare. Många av dem kan nog komma ihåg min gul-vita folkvagnsbuss som hämtade upp dem. Varje år hade vi ett vinterläger, där några föräldrar ställde upp som medhjälpare på ett fantastiskt sätt.

Konfirmandundervisningen bedrevs i Åk 6. På somrarna hade vi också konfirmandläger efter konfirmationen. Ett sådant läger har etsat sig fast i mitt minne. Det var uppe vid Långsjön där vi hade fått låna ett par sommarstugor. När vi kom fram till stugorna ville ungdomarna få sova i ena stugan och att jag och en hjälpledare skulle sova i den andra stugan. Vi tyckte att det kunde vara bekvämt för oss, då skulle det väl kunna bli en bra nattsömn. Efter det att vi inkvarterat oss och vandrat mot den andra stugan så såg vi några flickor som vadade i vattnet. Vi frågade vad de gjorde och de berättar att de tappat en nyckel i vattnet som de letade efter. Efter hand kröp det fram att en av flickorna ville skämta med sina kamrater och låste in dem i stugan. Sedan ropade hon till dem där inne .nu kastar jag nyckeln i sjön.. De skyndade sig till fönstret och såg hur hon svingade iväg sin hand för att låtsas kasta nyckeln. Men se den slant ur hennes hand och plask, så var den i sjön. Till saken hör att stugan ägdes av en förälder till ungdomarna. Man kan tänka sig hur viktigt det var att hitta nyckeln. Nu hade dessa flickor rört om bland stenar och grus och vattnet var alldeles uppgrumlat.
Den aftonens program blev väldigt svårt att genomföra, det var tydligen denna nyckel som förstörde allt. När vi senare på kvällen skulle ha aftonbön så undervisade jag om bönens möjlighet att vi kunde be till Jesus om hjälp att hitta nyckeln. Jag frågade dem om de ville att vi skulle be om detta. Alla var helt eniga om att det ville de. Jag formulerade bönen ungefär så här. .Gud hjälp oss att hitta nyckeln i morgon.. En av ungdomarna avbröt mig mitt i bönen och ropade ut från djupet av sitt hjärta: .INTE I MORGON, UTAN I NATT!.
De gick för att sova och det gjorde vi ledare också. På morgonen strax före kl 7 gick vi ledare för att väcka ungdomarna. En av dem hoppade upp ur sin säng och utropade: .Vi har hittat nyckeln.. Så berättar hon att hon stigit upp på natten, gått ut på bryggan och sett hur nyckeln glimmade i vattnet.

Att vara en förebedjare är en stor uppgift. Förebedjare kan påverka. Som präst har jag ofta erfarit att om det finns människor som bett inför gudstjänsten, så påverkar det gudstjänstens innehåll. Jag kommer ihåg en kvinnas bönepåverkan av en gudstjänst, som var ytterst omtumlande för mig. Under den psalm som föregick predikan hörde jag en tydlig röst som befaller mig att predika över dagens Episteltext. Jag hade haft mycket arbete den veckan och inte mer än läst igenom dagens evangelietext på lördagskvällen, noterat några stolpar för predikan. Så den här rösten blev väldigt pinsam, än värre blev det när rösten kom tillbaka och sade: .du ska predika över hela Uppenbarelseboken 5.. Vad skulle jag göra? Det var bara att gå in i sakristian och hämta Bibeln. När jag åter kom till ambon var psalmen slut. Jag läste upp hela Uppenbarelseboken 5. Under hela predikan fick jag höra samma röst, som sa vad jag skulle säga och jag bara upprepade. Det var också en predikan för mig. Efteråt kom denna kvinna att under tårar uttrycka sin glädje över att ha fått höra just den texten förkunnas för hon berättade att hon hade bett till Gud hela morgonen att få höra Uppenbarelseboken 5 utläggas.

Det fanns många förebedjare i Helgum som bad. Det märktes i verksamheten på ett påtagligt sätt.

1989 renoverades församlingsgården till en kostnad av ca 3 miljoner kronor. Det tärde mycket på församlingens ekonomi.
1991 började kyrktaket att läcka vatten på några ställen, vilket gjorde att vi blev tvungna att lägga nytt tak, som skulle kosta 1,2 miljoner kronor. I det läget var församlingens ekonomi ytterst ansträngd.
Under denna tid så drabbades jag av en inre maning att ta itu med en vision som jag fått några år tidigare.
Det började efter en passionsandakt som vi hade i Helgumsgården februari eller mars 1988. Helgumsgården ligger i Valviken som är församlingens enda .tätort., det var så när järnvägen kom på slutet av 1800-talet så blomstrade en bebyggelse upp kring en järnvägsstation i Valviken. Det är 11 km till kyrkan, som är geografiskt placerad i centrum av församlingen, men omgiven av odlad mark på alla sidor.
Jag stod utanför Helgumsgården tillsammans med en kyrkvärd och såg på den gamla brandstationen som var upplyst av månljuset. Plötsligt kom en ingivelse som sa att det där huset skulle vi få bygga om till en kyrka. Slangtornet skulle man kunna ha till kyrktorn. Jag berättade om min vision, varpå kyrkvärden replikerade: .blir det en kyrka där, så skänker jag kyrkklockan.. Så var den första gåvan redan utlovad.

Nu blev åter denna vision aktuell för mig så den 1 juni 1992 tog jag upp frågan i kyrkorådet. Inför sammanträdet hade kontakt tagits med Sollefteå bostads AB och fått ett förhandsbesked att de var villiga att avyttra fastigheten till församlingen vid eventuell ombyggnad till kyrka.

När ärendet kom upp för tredje gången i kyrkorådet september 1992 gav jag ett löfte till församlingen att ta på mig ansvaret för ombyggnationen, både praktiskt och ekonomiskt. Det enda församlingen skulle behöva bekosta var inköp av fastigheten för 2000:- samt framtida driftskostnader efter renoveringen. I övrigt skulle det ske på ideell väg. Redan vid sammanträdet reagerade kyrkorådsledamöter med att utlova olika gåvor. En ledamot utlovade 50 sågtimmertallar. Två andra ledamöter lovade att skänka gardiner. Andra lovade att personligen hjälpa till.

Men det fanns också skeptiker till projektet. En tid kom församlingen att delas i två läger. Själv satte jag som måtto .Ora et labora., bed och arbeta.
Sommaren 1993 tog jag ut all sparad semester, samt det årets semester för att arbeta på kyrksalen samt att fungera som arbetsledare.
Jag hade fastställt ett startdatum 3/5 1993 samt ett slutdatum 3/10 1993. Mikaelihelgen 1993 hade jag bett biskopen om invigning av kyrksalen.

I efterhand inser jag att projektet, mänskligt sett, var ett vansinnesprojekt. Men å andra sidan hade längtan efter en kyrka i Valviken funnits ända sedan 1894. Många präster hade längtat och bett om en kyrka i Valviken. Säkert var det många församlingsbor som också genom årens lopp bett till Gud om saken. Jag var den som kom att få uppleva hur Gud gjorde det omöjliga möjligt.

Det var fem månader som stora under skedde in i minsta detalj och där Gud visade sig finnas med i planeringen.

Under hela projektet skänktes oerhört många gåvor både materiellt och i form av arbetsinsatser. Allt det här har jag beskrivit i en liten skrift som heter Valvikens kyrksal, Brandstation som blev kyrka, 1994.

Biskop Bengt Hallgrens invigningsord av kyrksalen var: .Detta måste vara en Helig plats, här bor förvisso Gud.. Det fick vi uppleva konkret under bygget och efteråt. Ortsnamnet Helgum betyder just .helig plats.

I Helgum fick jag anlägga en .vingård.. Jag planterade till att börja med 1100 vinbärsbuskar. Successivt minskade jag vinbärsodlingen genom att ge bort plantor till att slutligen omfatta 350 buskar. Den stora tomten på 9000m2 kom under årens lopp att användas till grönsaksodling och betesmark för får och kalvar. Djurhållningen gjorde att tomtens areal inte räckte till utan jag fick lov att låna ganska stora arealer mark för att det hela skulle fungera.

Även i Helgum bedrev jag biodling. Liksom i Gällivare och Arvidsjaur ledde jag några kurser i biodling som lockade några i omnejden att börja med biodling. Rekordskörden av honung var 1983 då varje samhälle inbringade 83 kg honung.

De olika föreningarna inom Helgum var mycket positivt inställda till kyrkan och vi hade ett gott samarbete på många olika plan. Mest konkret blev det när vi tillsammans startade cykelloppet .Helgumssjön runt., ett motionslopp som är 42 km långt. Varje förening skulle svara för en station, samt skänka en vinst till vinnarna som utsågs genom lottdragning. Att cykla runt Helgumssjön och uppleva den vackra naturen, bara det är en högvinst.

Under Cykelloppet får man besöka bl. a EFS Holmstrand ett fantastiskt vackert bönhus med målningar av folkskolläraren och konstnären KE Hallgren. KE Hallgren har även gjort en scenmålning i Rådoms bygdegård. Tidigare fanns en cykelloppskontroll där, som tyvärr numera är borttagen.

1994 påtalade Härnösands stift att jag inte genomgått någon kyrkoherdekurs och önskade att jag skulle delta i en av stiftet anordnad kurs. Motvilligt åkte jag och satt kritiskt och lyssnade till vad som sades. Jag blev inte imponerad över kursens innehåll, men det sporrade mig till att fördjupa mig i ämnen som hade med ledarskapet i kyrkan att göra. Min första kurs gick jag 1995, det var en 10 poängs distanskurs vid Umeå Universitet som handlade om organisation och ledarskap. Sedan dess har det blivit åtskilliga kurser vid Umeå Universitet och vid kyrkoledarhögskolan i Uppsala. 2004 tog jag ut en fil. Kandidatexamen.

Under åren i Helgum var jag under ett par år kontraktsprost i Sollefteå kontrakt. År då alla kyrkoherdar inom kontraktet byttes ut, med mycket extra arbete för kontraktsprosten.

Under mina år i Helgum kom jag att bli den sjunde kyrkoherden sedan 1836 då Helgum blev ett eget pastorat. Jag fick vara med om mycket som mina föregångare bett till Gud om och längtat efter. Som den sjunde dagen i skapelsen fick jag vila i allt detta och se allt det goda. Slutet blev också en förändringens tid när pastoratet skulle regleras och slås samman med Långsele och Graninge. Jag blev erbjuden tjänsten som kyrkoherde i det nya pastoratet, men tackade nej. Jag upplevde att det bara skulle bli fel. Så jag beslutade mig för att i en övergångsperiod arbeta för att pastoratsregleringen skulle bli så bra som möjligt. Sedan tänkte jag bryta upp och flytta till någon plats med stora utmaningar. Detta trots att ordspråket i Helgum varit att .från Helgum kommer ingen präst med livet i behåll..

Avskedsgudstjänsten i Helgum den 6 augusti 2000 var fylld av en mycket stor kärlek från församlingsbor som jag tjänat under nära 21 år. Biskop Karl-Johan Tyrberg var närvarande och gav mig en liten pilgrimskalk som gåva från stiftet. En gest av pilgrimens vandring mot nya mål.
















 






















































































































































































































Vem är Erik Holmlund?

Predikobibliotek

Vår trädgård