ErikHolmlund.se


 

Överkalix 1973-1974

Innan jag skulle prästvigas gav biskop Stig Hellsten ett besked att min första tjänst skulle bli i Nattavara. Det föranledde mig att börja gå en intensivkurs i finska.
Någon månad innan prästvigningen ändrades missivet till att gälla Överkalix.
Vi fick bo i komministergården, ett stenkast från kyrkan. Där började jag min första biodling. I Överkalix kom jag att få ha många gudstjänster i kyrkorna och församlingens många byar. En särskild upplevelse var att få åka ut och ha gudstjänst tillsammans med församlingens komminister Sigvard Olofsson, som hade en djup andlig erfarenhet som han delade med sig av.
I församlingen fanns tre kyrkor: Överkalix kyrka, Landsjärvs kyrka och Jockfalls kyrka.

Jag kommer särskilt ihåg gudstjänsterna i Jockfall. Vilken psalmsång! Vilken spontanitet! Där kunde jag få höra hur de gamla gummorna tackade och prisade Herren Jesus Kristus i gudstjänsten. Det lät som om himmelens fåglar prisade sin skapare en tidig vårdagsmorgon.

En annan kvinna som kallades Sará Fina hade nog haft sina motgångar i livet på många sätt hon brukade strålande sjunga:
Jag tänkt mång gång då äntligt slut är striden,
vi får gå in i Sions sköna stad.
Då skall det evigt vara slut på gråten;
Ej någon tår man ser på Sions strand.

Sången har sex verser, som hon sjöng helt utantill. Den sjätte versen återspeglar kanske också vad hon själv fått uppleva:

Därför jag bära vill mitt kors frimodigt,
ty utan det får jag ej ärans krans.
Om jag för Jesu skull skall krönas blodigt,
vad gör väl det då evigt jag är hans.

Vid ett besök på sjukhuset i Överkalix gick jag från säng till säng för att prata med patienterna. Slutligen kom jag till en äldre man. Han låg där i sin säng, med bandage runt huvudet och kring sina händer. På mitt tilltal svarade han inte, utan verkade helt frånvarande. Innan jag gick så tänkte jag, att jag läser en psalmvers för honom. Jag läste: Jesus för världen, givit sitt liv.., vid den tredje versen: Tag mig då Herre upp till ditt barn.. Så såg jag hur hans läppar började röras. Det besöket kom sedan att följas av flera besök. Jag hade upptäckt att det finns en andlig dimension som följer oss långt efter det att våra övriga kroppsfunktioner lagt av. Jesusordet gäller verkligen: Jag är med er alla dagar till tidens slut.

Det jag så här i efterhand tänkt på, är hur en pastoratsadjunkt på den tiden kunde förväntas klara allt som en präst ska syssla med: gudstjänster och bibelstudier, svåra förrättningar, barn och ungdomsarbete, ja till och med kris och katastrofarbete, som man ställdes helt ensam i. Någon handledning var det inte fråga om, utan snarare fick man själv skapa erfarenheter. Jag skulle ha en begravning av en man. Änkan var besvärad när jag kom för att prata inför begravningen och under själva akten visade hon ingen sorg, utan snarare önskade hon att allt skulle gå över så fort som möjligt. Min egen reaktion var ilska över en sån hjärtlös person. Ett halvår senare råkade jag passera hennes hem och stannade upp. Då sprutade tårarna bokstavligen från henne. Det jag lärde mig av detta var att sorgen har många ansikten.

Julen 1973 skulle jag ha julotta i Överkalix kyrka. Några dagar dessförinnan hade min hustru av en kamrat fått en liten julkrubba som var gjord i en tändsticksask. När jag såg denna lilla julkrubba, så föll liksom hela julottepredikan på plats. Under hela predikan så upplevde jag att församlingen följde med på ett sätt som om deras huvuden sträcktes ända upp till predikstolen, för att snappa åt sig varje ord och för att få se en liten skymt in i den lilla, lilla julkrubban.
Glad gick jag hemåt, nöjd och belåten över denna lyckade predikan.

Ett år senare skulle jag hålla julottepredikan i Gällivare. Lättsinnigt tänkte jag, då tar jag favorit i repris. Det heter i Bibeln: Den Gud älskar den agar han. Det fick jag uppleva denna julottemorgon. Under hela predikan föll hela församlingen in i djupaste sömn. Det tycktes som om ingen tog den minsta notis över ett enda ord jag sa. När jag sa Amen så kände jag mig som en flugskit inför Guds ansikte och lovade Gud att aldrig mer göra om detta.

En vision som jag fick i Överkalix var när jag vaknade väldigt tidigt en morgon. Jag gick fram till fönstret och ser framför mig kyrkans torn. Jag ser liksom änglar cirkulera kring kyrktornet i en himmelsk glans strax nedanför kyrktuppen. Jag ser händelsen som ett nådetecken för min egen del, att där i kyrkan finns ett Betel, ett Guds hus.
















































































































































































Vem är Erik Holmlund?

Predikobibliotek

Vår trädgård