ErikHolmlund.se


 

Umeå landsförsamling och Tavelsjö församlings pastorat 2000-2004

Jag tillträdde tjänsten som kyrkoherde i Umeå landsförsamling och Tavelsjö församlings pastorat den 1 september 2000. På egen begäran sade jag upp min tjänst den 15 december 2004 efter fyra år som präglas av två olika bilder.

De ljusa bilderna
Min första kontakt med Umeå landsförsamling var 1963 då jag köpte en gitarr från Granström & Sundquist gitarrfabrik i Västerhiske. I övrigt var församlingen helt okänd för mig, när jag flyttade till Umeå.
Jag blev glad när jag flyttade till Umeå och upptäckte att det finns en nattvardskalk i kyrkan från 1300-talet som var i det närmaste identisk med en nattvardskalk som fanns i Helgum där jag tidigare tjänstgjort. Med exakt samma latinska inskription. De vera vite fert hoc vas pocula vite. (Av det sanna vinträdet ger denna bägare livet)
Det var också roligt att få höra att det innan branden av kyrkan 1986 fanns en bibeltext ovanför ingången: .Detta måste vara en helig plats. Här bor förvisso Gud, och här är himmelens port..
Att jag som kom från Helgum, vars ortnamn betyder helig plats, skulle komma att tjänstgöra i en kyrka som hade haft en sådan text ovanför ingången, det var ju fantastiskt. Tyvärr så har den texten inte ännu återställts trots att kyrkorådet haft en sådan önskan.

Roligt var det också att jag tillsammans med arbetslag och kyrkoråd fått utarbeta en församlingsinstruktion med Jesus i centrum. Där det betonades församlingens uppgift är att hjälpa människor till tro på Jesus och på så sätt bygga en församling.

Mycket av arbetet som kyrkoherde var knutet till att försöka skapa en fungerande administration och planering av verksamheten, samt att skapa olika policydokument. En vision som jag bar på, var att försöka skapa ett kontaktnät över hela församlingen i bönhus och byar. Visionen försökte jag förverkliga genom att på ett osedvanligt sätt vara ute i byarna. Under årens lopp fick jag många vänner inom församlingen.

Jag måste beundra de kyrkoråd som fanns. De var engagerade, inte bara under sammanträdena utan även aktivt i församlingslivet som frivilliga medarbetare. Jag upplevde fyra år av ett massivt stöd från kyrkorådet.

Vi präster hade fördelat ansvaret för andakterna på de olika äldreboendena. På min lott föll ansvaret för Prästsjögården, som är ett hem med många dementa. Personalen var fantastisk till att hjälpa de gamla till andaktsstunderna. De ordnade alltid med kaffe efter samlingarna som alternerade mellan de olika avdelningarna, Jag brukade ofta säga efter att ha varit där .att nu har jag varit och träffat änglarna.. Att få uppleva hur en gammal dement blir upplivad av att få sjunga de gamla sångerna. När jag läste bibelorden så föll de ofta in i texten och läste högt med. Var i en kyrka kan man få vara med om detta? Att kunna få se en gammal människas ansikte stråla av salighet över att få vara ett Guds barn, det skulle många få uppleva. Det är att få känna en försmak av den himmelska saligheten.

De mindre ljusa bilderna
Man brukar säga att när man är chef så blåser det kallt där uppe. Det var något som även jag fick uppleva. Det fanns krafter inom personalgruppen som önskade inget mindre än att jag skulle sluta min tjänst som kyrkoherde. Jag vill betona att det inte var alla. Men de som agerade gjorde det målmedvetet. Dessutom fanns en hel del arbetsmiljöproblem som kom upp till ytan och när vi inte kunde lösa dem ens med hjälp av olika konsulter, så blev jag utsedd till syndabocken, vilket är ett ganska vanligt fenomen.
Kyrkorådet gav mig sitt stöd ända in i det sista, liksom delar i personalgruppen. Det fanns också de som enligt min mening hade ett egenintresse av att jag skulle sluta min tjänst och gjorde allt för att underminera min ställning som kyrkoherde och blåsa liv i konflikthärden.
Arbetsmiljöproblemen kan illustreras av att man den 30/9 2004 kunde man läsa på Västerbottens Folkblads löpsedlar

Diakon i Umeå räds ett nytt Knutby

Det handlade om oss i Umeå landsförsamling.

Följande artikel är hämtad från Västerbottens folkblads nätupplaga 30/9 2004 och är skriven av Petter Maaherra, som upphovsrättsinnehavare har han givit sitt medgivande att jag publicerar hans artikel.

Konflikt splittrar församling i Umeå

UMEÅ (VF)
Kyrkoherden trakasserar sin personal.
När han blir hotad byter han skepnad och .blir svart..
. Fullständig lögn, säger kyrkoherden själv.
Arbetsmiljön i en församling i Umeå-området är så dålig att de anställda är sjuka. Andra har sagt upp sig.
Kyrkoherden anklagas för att ljuga och hota sin personal. . Han blir helt svart och hotar oss. Han säger att vi stjäl och en person har han anklagat för att vara alkoholist, säger en anställd inom församlingen.

Väser hotfullt
Han beskrivs som en god kristen som plötsligt ändrar skepnad.
. Han går ett steg fram, och väser fram hot. Han angriper en inte, men man upplever det så, för man vet inte, säger den anställde.
Kyrkoherden ska också regelbundet gå in och kontrollera vad de anställda gör med sina datorer.
Enligt uppgift påstår han att han är .kallad av Gud att styra över församlingen..
. Han är så maktfullkomlig och går på som en ångvält. Det är precis som i Knutby, säger den anställde.
Enligt uppgift är det kyrkoherden som bestämmer allt i församlingen. När han blir ifrågasatt får de anställda veta att de ska hålla käften eller försvinna. Kyrkoherden är oförstående till anklagelserna. Dock erkänner han att man arbetar problem som funnits tidigare.
. Som på alla andra arbetsplatser jobbar vi för att få en bra arbetsmiljö, säger han.
Han håller inte med om att han kallar sina anställda för tjuvar och alkoholister.
. Det är lögn. Jag anser att det är ärekränkning att påstå sådant. Det är sorgligt. Mig veterligen är det ingen som är alkoholist och skulle det varit så hade jag försökt hjälpa den personen, säger han.

Efter denna artikel ställde jag mig den smärtsamma frågan, är det så här anställda uppfattar mig? Tankarna malde natt och dag. Jag mådde verkligen dåligt.
Vi hade dessutom mycket stora vakanser bland prästerna och jag försökte få vikarier, utan att lyckas.
Jag hanterade detta genom att själv utföra arbetet, utan att på något sätt dra ned på verksamheten. Det hela slutade med att jag arbetade 7 dagar i veckan, vecka efter vecka. När jag till slut började ha svårt att kunna sova på nätterna, så kom jag till ett avgörande: antingen slutar jag min tjänst eller så kommer jag att lämna min hustru som änka. Mitt val blev att sluta.
I mitt avvecklingssamtal med Umeå kyrkliga samfällighet kom vi överens om att jag skulle lämna min tjänst och få en tjänst som komminister i Umeå stad. En lösning som jag upplevde väldigt bra.

Min avskedspredikan blev i Backens kyrka.

2 söndagen i fastan 3 årg den 20 februari 2005. Mina sista ord till det pastorat jag tjänat blev enligt följande.
I måndags firade vi alla hjärtans dag.
Vi förknippar hjärtat med kärlek.
Det finns en kristen symbol med ett hjärta som brinner. Det symboliserar Jesu stora kärlek till oss människor.
Den kärlek som människor får möta hos Jesus i dag, är samma kärlek som han visade när han vandrade här på jorden.
Jesus kärlek var lika mot alla, det spelade ingen roll om människor var rika eller fattiga, respekterade eller utfrusna, de som lyckats bra i livet eller de totalt misslyckade. Alla fick de möta Jesu brinnande kärlek.
Det Jesus gjorde med dem alla, var att ge en ny mening med livet. De fick lämna allt det misslyckade och trasiga bakom sig. Jesus gav dem Guds förlåtelse.
Så fick de börja ett nytt liv i Jesu gemenskap.

Vi möter några i dagens text som fått möta Jesu brinnande kärlek.
Simon den spetälske var en av dom. Hans namn är bara omnämnt här i Markusevangeliet. Vi vet av andra berättelser att Jesus inte var rädd att umgås med spetälska, fastän de flesta andra ansåg att de spetälska var orena och de tvingades därför att leva helt isolerade från andra. Dom var tvungna att bära en bjällra för att varna andra och ropa: spetälsk, spetälsk, så att dom inte skulle smitta andra. För Jesus fanns det inga gränser för hans kärlek och omsorg, inte ens den smittsammaste sjukdomen. De tecken som följde Jesus var att han botade de spetälska bara genom att säga: Bli ren. På ett mirakulöst sätt läktes deras sår och de blev friska.

S: t Vallentin som vi firar på alla hjärtans dag, han blev martyr den 14 februari 271. Om honom berättas det att han strax före sin martyrdöd hade bett till Jesus för en blind prinsessa att hon skulle få sin syn. Undret skedde i Jesu namn. Hon som varit blind, kunde se.

En annan som omnämns i texten är kvinnan som kom till Jesus. Hon var en som förstått att Jesus var Guds Messias, som frambar glädjebud till de betryckta och gav de förkrossade bot, som profeten Jesaja talat om i den gammaltestamentliga texten.
Hon hade själv fått uppleva Jesu upprättelse från det gamla liv som hon levt. Hon hade fått möta Jesu brinnande kärlek, som förvandlade hennes liv till att få bli ett Guds barn. Nu ville hon ge Jesus det dyrbaraste hon ägde. Hon häller ut sin dyrbara nardusbalsam över Jesu huvud, som hade kostat lika mycket som en dåtida årslön.
Jesus säger att hon sörjt för att hans kropp skulle bli smord till sin begravning. Bara någon vecka senare blev Jesus dödad på korset och begraven.
Under fastetiden blir vi gång på gång påminda om detta, att Jesus i sin kärlek till oss människor skulle lida och dö. Han gjorde det för att i sin död ta på sig alla människors fel och brister.

Vi möter i texten också några lärjungar som handlade fel. De grälade på kvinnan för hennes handlande mot Jesus. Hur kunde hon bara hälla ut en så dyrbar nardusbalsam över Jesu huvud? Och så haglade kritiken mot henne. De gjorde henne verkligen ledsen.
Visst kan det vara så med oss människor att vi har så lätt att göra varandra illa. Vi säger sånt som vi inte borde säga, vi kan med hela vår kropp visa vårt ogillande. Vi visar inte varandra den kärlek som vi borde.
Kvinnan var tyst inför anklagelserna och låter Jesus försvara henne.
Det är föredömligt handlat.
Att ge igen ökar bara våldsspiralen och för inget gått med sig. Jesus försöker att tala till rätta sina lärjungar som handlade fel.

Jesus kallar oss i dag
1. Att villigt vandra den väg som Jesus vill leda oss på.
2. Att låta Jesu brinnande kärlek råda i våra liv,
3. Att ska leva så nära honom i hans kärlek, att vi kan bedja för dem som är dumma mot oss eller rent av förföljer oss.

Hör du Jesus kallelse till dig i dag?
Tveka då inte att leva ditt liv tillsammans med Jesus i en kämpande tro, även om din tro kommer att möta motstånd från andra. Ett liv tillsammans med Jesus är ditt livs största vinst.

När jag skriver denna tillbakablick ett år efter att ha lämnat min tjänst i Umeå landsförsamling och Tavelsjö församling, så är det ändå med stor tacksamhet som jag tänker tillbaka på åren. Jag fortsätter att be för församlingsbor, anställda och den verksamhet som bedrivs i Umeås moderkyrka och hoppas att Umeå landsförsamling ska få vara den heliga plats, där människor i glädje kommer att kunna säga: Här bor förvisso Gud.

















































































































































































Vem är Erik Holmlund?

Predikobibliotek

Vår trädgård